Kalle såg rätt på snögubben rätt utanför fönstret... hur kunde det vara möjligt? Den rörde sig och levde och bar på den ljuslykta Kalle själv satt i handen på den. De svarta kolbitarna till ögon lyste och moroten till näsa pekade mot honom.

- Kom då, vi väntar! sa ännu en gång snögubben otåligt och höll upp ljuslyktan mot fönstret.

Kalle nöp sig i armen och det gjore ont, han var ännu vaken även om det kändes otroligt. I en fart satte han på sig kläderna, tog med ficklampan med extra batterier i fickan och smög sig till ytterdörren. Nej! Han hade glömt brevet och tassade tillbaka till sitt rum och smög ned det i fickan.

Väl ute väntade inte bara snögubben på honom men även en ängel. Aha tänkte Kalle, därför det inte var spår i snön... Längre hann han inte tänka, innan ängeln flög fram till honom och sa:
- Sätt dig i släden så tar vi dig raskt vidare.

Släden? tänkte Kalle förvirrat, var det den som kom och hämtade Hector och honom? Med stora ögon vände han sig om och ja det var den! Han hoppade galant i den, och med en gång startade allting att bli som ljusflimmer om honom. Snöstjärnor for runt honom och med ens var de högt uppe i luften, han såg trädkronorna under sig och stjärnorna över sig. Med ens störtdök släden och det kittlade i Kalle's mage.

Plötsligt blev det svart runtomkring släden. Var var han? tänkte Kalle och hörde plötsligt något framför sig...