Lucka 15

... ett halvmörkt landskap med en gnistrande stjärnhimmel. Det var som att öppna upp dörren till en ny värld, ett annat land, en annan tid. En bit bort fanns några palmer och där stod en herde och halvsov med några får liggande bredvid sig under palmen. Allt var stilla och tyst.


Kalle gick spontant in genom dörren och ut i detta landskap för att se bättre och hans följe kom efter. Alla tittade sig nyfiket omkring och fick se att en av stjärnorna var mycket större och klarare än de andra. Den strålade så vackert och klart som om den sa, se mig, jag vill berätta något.


- Juldagsmorgon och inlagd sill, kom det från Rimfrost. Vart tog dörren vägen??

Alla vände sig om men där fanns inte längre någon dörr.. Spontant drog Kalle fram spegeln och frågade vad det var meningen de skulle göra nu. Ännu en gång kom snögubben och ängeln igenom för att svara på Kalles frågor.


Snögubben startade med att säga:
- Nu är tiden inne för att gå i de många fotspår som visar vägen, och hämta hem julglädjen igen.
För att kunna göra detta påminner vi om en av dina ledtrådar.

Snögubben visade en kopia av den ramsa Kalle fått i brevet:
"Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel."

- Ni skall följa Er ledstjärna och finna glädjen hos ett barn, fortsatte snögubben. Endast då kan ni hitta vägen vidare till Jultomten.

Det sprakade till i spegeln och bilden försvann och luciatåget hade startat sjunga på- Gläns över sjö och strand. Hector vände sig till Kalle och sa:
- Jag tror bestämt det är Betlehems stjärna vi ser!

Lucka 14

… något skimrade till i hans högra ficka… Kalle mindes att han stoppade ned brevet och tog förväntansfullt upp det. I det han vände på pappret skimrade det till igen och en karta syntes tydligare och tydligare. Det var som konstiga tecken på den som Kalle inte förstod, som om den var ritad för jättelänge sedan.

Kalle hade orienterat sedan han var liten men något liknande hade han aldrig sett. Han tog kartan närmare för att studera den och då skedde något underligt. Det var som att bilden rörde på sig och hade fått liv. Hector stod bredvid och stirrade som klistrad på bilderna och tecknen som växlade fram och tillbaka.

Tydligare och tydligare kunde de se en gång och konturer av folk och figurer där. Faktiskt påminde det om dem men var ändå som om det var tecknat för länge sedan..

-Prinskorvar och hyacinter, kom det från Rimfrost. Jag har hört om denna kartan sedan jag var en liten trollunge, men trodde det var en saga, en legend. Han tog en liten konstpaus innan han fortsatte:
- Det sades att kartan väntade på de rätta till att finna dess dolda skatter. Julgröt och clementiner, det är ju oss! utbröt han med en skräckblandad förtjusning.

Med ens framträdde en figur på kartan som påminde väldigt om Kalle som tog ledningen.
Kartan var nu nästan som en bildskärm även om det var tecknat, nästan som animerat men en annan typ av teknik.

Kalle bestämde sig hastigt och sa myndigt:
-Följ mig! Jag skall leda vägen med kartans hjälp. Det enda riktiga är att gå in till höger, det är det kartan visar oss nu.

Sagt och gjort Kalle tog ledningen och höll den magiska trollstaven framför dig i det dom gick in i den högra gången. Bara efter några meter startade den att bli trångare och mörkare. Märkliga träd kantade vägen och de fick se sig för var de gick då stenar och trädrötter befann sig mitt i vägen. Luciatåget hade startat sjunga en vacker gammeldags sång som bara fanns där som en trygg mantel omkring dem.

Hectors ena näsborre vibrerade och han stannade brått till, pekade till höger och sa:
- Hur kan en dörr stå helt för sig själv utan väggar eller ett tak?

Kalle tittade dit och såg närmare på kartan igen. Dörren fanns där och det kom som ett ljust skimmer runt den på kartan så Kalle bestämde att de skulle se vad som fanns bakom den. Dörrhandtaget var svalt och dörren knarrade lite då han öppnade den.

Framför dem var...

Lucka 13

.. bli helt mörkt igen. Något hördes i bakgrunden som kom emot dem. Men var det inte? Jo det var det, självaste Sankta Lucia sången som kom emot dem. Lucians ljuskrona lyste upp mellan träden och efter henne följde ett tåg av alla möjliga figurer. Det var tärnor, smånissar och levande pepparkakor till och med.

Hectors näsborre darrade lite igen av det han såg. Han studerade följet noga vände sig om till Kalle och Rimfrost och sa:
- Men det finns ingen Staffan stalledräng? Jag kan inte se någon, kan ni? Alla luciatåg har ju minst en Staffan Stalledräng.. Hm grymtade Hector tankfullt och fortsatte:

- I brevet jag fick stod det att jag skulle följa Staffan stalledräng in i den hemliga gången, men om han inte är här... Hm..

Hector veckade sin panna medans Rimfrost log triumferat. Han startade hoppa upp och ned i bara farten av sin egen lilla hemlighet. Kalle tittade förundrat på honom och undrade vad det var som var så roligt?

- Titta vad du bär på i din högra hand! utropade Rimfrost glatt. Där har du svaret.

Kalle fick ögonen på pinnen med guldstjärna han bar på. Ja just ja! TomteMor hade gett honom Staffans stalledrängs trollstav för att visa vägen. Snögubben sa att han skulle hålla den framför sig så skulle de komma in i den hemliga gången. Kalle, väl påhejad av Rimfrost, förklarade allt för Hector som ställde frågor och såg både såg tankfull och lättad ut. Hans ena näsborre startade darra lite igen som om han doftade äventyr.

Luciatåget hade nu stannat i närheten av dem och Lucian kom fram till dem och sa:
- Vi har kommit för att med våra ljus lysa upp eran väg i den hemliga gången. Våra sånger skall hjälpa er genom en del svåra passager. Vi är redo när ni är.

Nu tittade alla uppmärksammat på Kalle som tog fram spegeln och frågade hur han skulle göra. Han fick se en bild av ängeln och snögubben som bad honom att hålla upp trollstaven framför sig, be Rimfrost tända ett tomtebloss och hämta fram nyckeln till stubben ur säcken de hade med sig.

Sagt och gjort, Rimfrost önskade tändstickor, tomtebloss och den hemliga nyckeln. Han stoppade ned sin lurviga hand i säcken och drog fram det inför Hectors häpna ögon. Han tände tomteblosset, mumlade en trollformel och så var plötsligt alla små.

Framför dem låg en liten dörr med ett märkligt nyckelhål, Rimfrost tog fram en gammal trädnyckeln och låste upp dörren. Han vände sig om och bad Kalle gå in först och visa vägen.
Det var då Kalle höll uppp trollstaven med guldstjärna och bad den magiska kompassen om hjälp, som de plötsligt befann sig inne i gången.

Framför Kalle var det många olika gångar och han undrade vilken av dem han skulle välja? I det han tänkte det fick han syn på...

Lucka 12

.. Hector Kingstam... Kalles Pappas barndomskamrat. De hade åkt på samma tåg hem mot Kyrkoboda då tåget stannat, loket försvunnit och de fick i uppdrag att hitta Jultomten. Då kände de inte varandra men ödet hade fört ihop dem. Precis som ödet förde ihop dem nu också..

- Jag var rädd... att inte hinna.., kom det från en flåsande Hector då han kommit fram till dem.
Han såg lättad ut och hans ena näsborre vibrerade som alltid då han var tänkande, undrande, förväntningsfull.

Rimfrost stack ned ena handen i säcken och tog fram en flaska vatten som Hector tacksamt tog emot. Efter att ha druckit lite och hämtat sig såg han sig lite undrande omkring. Pannlampan lyste både här och där och han utbröt..
- Titta det blinkar i stubben... och se där! Hector pekade.

Kalle och Rimfrost såg det också. Det blinkade mer å mer intensivt för att sedan...

Lucka 11

.. självaste Rimfrost som satt och höll hårt i något som liknade en julklapps säck... Han blundade hårt och höll i säcken som om det gällde livet. Inte konstigt tänkte Kalle för det kittlade i magen på honom själv av slädens höga fart, och det yrde snökristaller och blinkande ljus som runt dem.

- Nyårsraketer och julbord... kom det svagt från Rimfrost. Jag förstår inte hur Jultomten vågar åka runt hela världen till alla barn i denna... Längre hann han inte eftersom de gjorde en störtdykning och landade mjukt ett eller annat ställe inne i den mörka skogen.

Det blev helt tyst och ljuset dämpades till det var helt mörkt om dem. Kalle tog fram ficklampan och lyste lite försiktigt runt sig. Det stod några höga träd, och granar runt dem, men på sin högra sida var det en stor stubbe. Det blinkade som til plötsligt från den och både Kalle och Rimfrost tittade uppmärksamt på den.

- Det måste vara här ingången är nånstans, sa Kalle till Rimfrost som nickade försiktigt. Han var fortfarande lite åksjuk efter slädfärden och tacksam över att få sitta stilla en stund.

- Julklapps papper och ischocklad, sa Rimfrost efter en liten stund, vi måste ta med Jultomtens nödproviant säck! Allt vi behöver finns i denna säck, fortsatte han ivrigt och stolt, vi behöver bara tänka och önska det vi verkligen behöver så är det där.

Kalles ögon blev stora igen när Rimfrost sa en önkning högt, stoppade ned handen och fiskade upp det han bett om.
- Men, protesterade Kalle, du kom ju med säcken och kunde veta att det var med. Det är ju fusk isåfall!

Rimfrost ögon glödde till lite sårat och han bad Kalle om att göra detsamma och det gick Kalle med på. Han suckade lite och bad om ett par nya batterier till sin ficklampa, stoppade ned handen och... det fanns faktiskt en förpackning med två batterier til hans ficklampa där! Otroligt tänkte Kalle som nu stod och gapade förvånat.

- Filipin och julgransglitter, sa Rimfrost. Hur tror du annars Jultomten fraktar alla julklappar till alla barn i hela världen? utbrast han vidare. Se på släden, så mycket plats finns inte!

Det var ju Kalle tvungen att hålla med om. Detta var verkligen magi och helt lysande tänkte Kalle.

Igen blinkade det till ifrån stubben och Kalle och Rimfrost klättrade ur släden och närmade sig den. Kalle gick först med ficklampan som lyste vägen med Rimfrost tätt bakom sig.
Bakom dem kom plötsligt ett par knakande ljud, det blev tyst och så kom det ljudet igen men närmare denna gång.

- Vänta på mig! Hördes en välbekant stämma ropa. Vänta!

Vem kunde veta att de var där mitt inne i skogen denna natt tänkte Kalle. Knakandet kom närmare och de fick se...

Lucka 10

.. en liten spegel som stod lutad mot väggen.. Den gungade lite som om nån precis ställt den där. Nu förstod Kalle vad det var som glittrade, det kom solkatter från spegeln som dansade runt i rummet. Där blinkade det till mitt i ansiktet på Kalle som blev bländad.

I nästa sekund stod Kalle mitt i rummet fullt påklädd med ytterkläder och mössa. Hur hade det gått till? for genom hans huvud. Han kom på sig själv att hålla den hemliga kompassen i ena handen och Staffan stalledräng's guldstjärna i andra handen. Något kändes i fickan och det var spegeln som nyss stått lutad mot väggen. Nu förstod Kalle ingenting, detta var ju äkta trolldom!

Rummet startade lysa upp av ett gulvitt ljus och ännu en gång såg Kalle ängeln komma emot sig, denna gång med brevet i handen. När hon höll fram det skimrande pappret mot honom och vände på det såg Kalle att det var en karta på baksidan, olik alla han haft som orienterare. Det var tydligt att det var denna som Rimfrost menat skulle hjälpa honom finna Jultomten i den hemliga gången. Han skulle orientera och inte ge sig innan han hittade självaste Jultomten tänkte han.

- Nu är tiden kommen att du skall ge dig av på ditt uppdrag, sa ängeln med mild röst och fortsatte, Kom ihåg att jag alltid är med dig. Du behöver bara kalla på mig så är jag där och hjälper dig.

Det knackade på fönstret och Kalle fick syn på snögubben igen som höll upp ljuslyktan. De svarta kolbitarna till ögon lyste av förväntan, han var verkligen ivrig tänkte Kalle och öppnade fönstret.
Snögubben kom bort till honom och sa:
- Släden med provianten väntar dig. När du satt dig i den så ta fram den magiska kompassen så sköter det sig själv. Väl framme håller du fram guldstjärnan så kommer du in i den hemliga gången. Väl inne i gången, använd kartan och orientera dig fram. Har du frågor så fråga spegeln.

Mer hann inte snögubben säga innan Kalle var på väg ut genom rummet och upp i släden. Den stod stilla, inget hände på en gång. Hm tänkte Kalle och tog fram den magiska kompassen. Fortsatt hände ingenting...

Det gick upp ett ljus för Kalle som försiktigt prövade be den magiska kompassen att leda väg till den hemliga gången. Direkt efter han avslutat sin önskning satte släden igång med en rivstart. Allt gick hissnande fort, det for snökristaller i full fart om honom och sprakade runt släden.

Väl uppe i luften märkte Kalle att han inte satt ensam i släden. Där var ju även...

Lucka 9

... - Glöm inte... spegeln!...

Kalle somnnde mitt i meningen och drömde om flygande slädar, stora gångar, stenar med dörrar i, smånissar och allt möjligt i ett saligt virrvar. Han stod åter igen framför den glittrande grinden och hörde någon ropa att han måste lova att ta med spegeln... I nästa sekund vaknade han av att det knackade på fönsterrutan.

Yrvaket kikade han mot fönstret, det var mycket ljusare nu, och fick se en trädgren vaja i vinden utanför. Det hördes ut som det blåste storm och snön yrde. Ännu var det tidigt så Kalle bestämde sig för att prova somna om vilket han lyckades med ganska fort.

Åter igen satt han i en flygande släde och i nästa sekund stod han ännu en gång vid den glittrande grinden. Det var något bekant med den, men han kom inte på vad det var. Den glittrade, strålade och skimrade som om det var strött diamanter på den. På varje sida var där tännt en fackla och han såg tända facklor i gången framför och bakom sig. Det var så upplyst som om det var på dagen fast det var i en hemlig gång tänkte han. På ena stolpen hängde ett papper med texten: Läs instuktionerna.. och Kalle vaknade med ett ryck.

Brickan var borta men kuvertet låg ännu kvar på nattduksbordet. Kalle satte sig opp i sängen och sprätte upp brevet. Inuti låg ett skimrande papper med först en text och så några punkter.

Kalle startade läsa:
Leta högt och lågt, leta utåt och leta inåt. Svaren har du i dig själv. Ditt hjärta leder dig den eldgamla vägen dit dina drömmar skapas. Hindringar på vägen är vägvisare för att hämta fram din styrka och inre visdom. När du följer din inre röst kan du alrig gå fel. Du följer i fotspåren till många som gått samma väg på sitt eget vis innan dig. Dem är alltid med dig. I tillägg skal du ta med ett par hjälpmedel som du finner här:

- En spegel, och inte vilken som helst, du måste kunna bära den i handen

Kalle stannade upp och försökte smälta det han läste. I vitögat såg han något som glittrade till och vred på huvudet. Ännu en gång spärrades hans ögon upp då han fick se...

Lucka 8

..en vacker strålande ängel som tagen från ett gammalt bokmärke... Kalle blinkade förvånat, gnuggade sig i ögonen och blundade lite innan han försiktigt öppnade ögonen igen. Ängeln var kvar och hade som ett svagt blåvitt skimmer omkring sig. Det var föresten samma ängel som bett honom sätta sig i släden kom han på mitt i alla tankar som for omkring i hans huvud.

- Förlåt mig, startade ängeln säga med mild stämma, det var inte meningen att skrämma dig! Jag önskade bara att ta hem dig till en trygg plats. Det är mitt jobb att vaka över dig och hjälpa dig genom svårigheter.

Ängeln log varmt mot honom och fortsatte:
- Då skrinet öppnades med den magiska kompassen, aktiverades den och vi for rätt in i den hemliga gången. Energien var så stark att du svimmade. Någon hade ställt in den och mumlat de magiska orden så den aktiverades där och då. Eftersom du måste förberedas för detta uppdrag var jag tvungen att hämta hem dig, fortsatte ängeln och tystnade.

Kalle kände sig med ens vimmelkantig och satte sig ned på sängen. Detta var bara för mycket... Hans ögon gled över rummet och stannade på nattduksbordet. Där stod en bricka dukad med ett fat skingsmörgåsar, en flaska julmust och ett glas. Ännu ett kuvert stod lutad mot julmust-flaskan.

- Du behöver vila, äta och dricka, uppmanade ängeln, fler instruktioner står i brevet. Men först, och nu lät hon sträng, först äta, dricka och sova!

Kalle kände sig med ens jättehungrig och tog för sig. Han tackade ängeln för maten när han var mätt och såg på väckarklockan att klockan bara var 01:23. Eftersom han hade svårt att hålla ögonen öppna la han sig tillrätta i sängen.

I det Kalle höll på att somna kom han svagt ihåg det han såg och hörde rätt innan han svimmade. Han stod framför en glittrande grind och hörde någon ropa:
- Glöm inte....

Lucka 7

.. en guldstjärna på en pinne, precis som en trollstav. Smånissen bugade sig och överräckte detta till Tomte-Mor som log varmt.

- I tillägg till den magiska kompassen, sa hon och vände sig mot Kalle, vill vi att du skall ha självaste trollstaven till Staffan Stalledräng. Den kommer att hjälpa dig lysa upp vägen i den hemliga gången när du funnit den och beskydda dig hela vägen.

- Senapsill och julklappar, fortsatte Rimfrost, kom ihåg att 'Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem'. Vi fann ledtråden i släden då vi startade leta efter Jultomten, den som vi gav dig, så någon vet var han är! Rimfrost veckade sin panna och såg med ens bekymrad ut.

Kalle drog fram brevet och fann fram pappret med ledtråden och läste högt:
'Stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.'

Hans panna veckades lite och han tänkte hårt. Gåtor och rebusar var något han tyckte om, det med att klura ut svar var han bra på så efter lite betänkningstid fortsatte han att säga:

- Glindra är ju ett gammalt svenskt ord för att lysa, tindra, skina. Något hindrar något annat från att komma fram av glädje, lycka och längtan. Som att något eller någon- i detta tillfälle självaste Jultomten, är tagen till fånga av någon/några som verkar vänta på att något skall starta skina, lysa, ske? Hm, mumlade Kalle nu ännu mer fundersamt.

- Om någon håller Jultomten fångad så borde det ju kommit ett krav vad den/ de vill av oss. Tror ni inte det? Eller är det någon som önskar att visa att för att uppleva något possitivt så måste man göra en insats?...

Smånissarna startade att prata om varandra och ljudnivån steg tills Kalle inte hörde vad han själv tänkte. I nästa sekund blev allt svart runt honom... När han vaknade låg han på golvet i sitt pojkrum. Han måste ha drömt allt och gått i sömnen tänkte han och suckade. Det hade varit så verkligt!

- Du svimmade visst när locket till den magiska kompassen öppnades, hördes en viskande röst bakom honom.

Med ens var Kalle klarvaken igen, vände sig försiktigt om och fick syn på...

Lucka 6

Självaste Tomte-Mor... Hon gick lite framåtböjd och med tveksamma steg, man kunde se att hon var orolig. Sorlet från alla smånissarna stannade upp och det blev jättetyst i korridoren. Endast fotstegen till Tomte-Mor hördes och det var som en spänd förväntan på vad hon skulle säga.

Ett levane ljus sprakade högt och Tomte-Mor stannade till bara en kort bit ifrån Kalle och Rimfrost, suckade djupt och med darrande röst började säga försiktigt:
- Välkommen Kalle, så trevligt att få se dig igen. Tråkigt bara att det måste bli på detta viset.. Hennes röst tystnade och hon torkade försiktigt bort en tår ur ena ögonvrån.

- Min man Jultomten har råkat i knipa, han försvann då han skulle hämta en trollformel och något att ordna den nya julklapp säcken med. Han sa han skulle gå via den hemliga ingången genom stubben och efter det har han varit försvunnen. Inte ens jag vet var den är mer än den karta jag sände bud till dig med hjälp av Rimfrost.

Tomte-Mor tystnade ännu en gång. Rimfrost var raskt framme vid Tomte-Mor och la en lurvig trolltass på hennes arm. Smånissarna ställde sig nära henne och en höll fram en näsduk som Tomte-Mor tacksamt tog emot.

Nu förstod Kalle vad det var för märkligt han inte kom på från starten, inget var ju julpyntat och inga juldofter fanns där heller. Så märkligt, de hade ju kommit till andra advent trots allt.

- Snölyktor och julgransfötter, sa plötsligt Rimfrost, vi får inte glömma att Kalle är duktig på att orientera, och han kommer att leda oss till Jultomten!

Allas blickar vände sig hoppfullt mot Kalle som nöp sig i armen ännu en gång. Aj! tänkte han det gjore ont, han var ännu vaken.

- Jag.. jag ska... stammade Kalle när han nu förstod vad som förväntades av honom. Han skulle inte bara bli tvungen att hjälpa till att finna Jultomten. Han skulle rädda julen!
- Jag skall göra mitt bästa, fortsatte Kalle och undrade hur det skulle gå till..

Tomte-Mor gav till en lättnadens suck, fick nytt lyster i ögonen och kinderna glödde lite mer.
- Som hjälp på vägen sänder vi med den magiska kompassen, den Jultomten har då han delar ut alla julklapparna, sa hon och uppmanade en av smånissarna att hämta skrinet.

Innan Kalle hann blinka nästan var smånissen tillbaka stolt bärande ett skrin. I tillägg till skrinet bar han även på...

Lucka 5

När Kalles ögon vant sig kände han igen sig var han var. Släden hade landat rätt vid sidan av den stora stenen mitt i skogen. Där kom det ljudet igen... Som ett litet gnisslande ljud ifrån stenen och en liten dörr öppnades. Kalles ögon blev stora då han såg Rimfrost sitt huvud kika försiktigt ut.

- Lutfisk och julbockar, där är du äntligen! Rimfrost kom genom den lilla dörren, han var jätteliten men startade växa framför Kalle till sin normala storlek. De mörka ögonen strålade av iver på honom och de svarta lockarna fick vita snöflingor i sig.

- Julgranskulor och glögg, fortsatte han, ingen tid måste förloras! Vi var tvungna att hämta dig med släden för att inte lämna några spår. Följ med nu! uppmanade Rimfrost och gick mot den öppna dörren.

-Men, men... stammade Kalle. Jag är ju stor, hur kommer jag in genom den lilla dörren?

Det verkade ju omöjligt tänkte Kalle. Rimfrost tände ett tomtebloss och mumlade några ord framför honom samtidigt som han viftade med tomteblosset. Det sprakade och lyste och i nästa sekund var både Kalle och Rimfrost små.

Rätt efter att de kommit in stängdes dörren bakom Kalle. Framför honom bredde en stor vacker gång ut sig med ljuskronor, marmorgolv och väggar. Levande ljus strålade från många platser och gav en trollsk, nästan overklig stämning. På bägge sidor gången såg Kalle dörrar.

Som genom ett trollslag öppnades ett par av dörrarna och ut strömmade Jultomtens närmaste hjälpare- smånissarna och kom emot dem. Kalle's ögon blev stora då ännu en dörr öppnades och ut kom...

Kalle såg rätt på snögubben rätt utanför fönstret... hur kunde det vara möjligt? Den rörde sig och levde och bar på den ljuslykta Kalle själv satt i handen på den. De svarta kolbitarna till ögon lyste och moroten till näsa pekade mot honom.

- Kom då, vi väntar! sa ännu en gång snögubben otåligt och höll upp ljuslyktan mot fönstret.

Kalle nöp sig i armen och det gjore ont, han var ännu vaken även om det kändes otroligt. I en fart satte han på sig kläderna, tog med ficklampan med extra batterier i fickan och smög sig till ytterdörren. Nej! Han hade glömt brevet och tassade tillbaka till sitt rum och smög ned det i fickan.

Väl ute väntade inte bara snögubben på honom men även en ängel. Aha tänkte Kalle, därför det inte var spår i snön... Längre hann han inte tänka, innan ängeln flög fram till honom och sa:
- Sätt dig i släden så tar vi dig raskt vidare.

Släden? tänkte Kalle förvirrat, var det den som kom och hämtade Hector och honom? Med stora ögon vände han sig om och ja det var den! Han hoppade galant i den, och med en gång startade allting att bli som ljusflimmer om honom. Snöstjärnor for runt honom och med ens var de högt uppe i luften, han såg trädkronorna under sig och stjärnorna över sig. Med ens störtdök släden och det kittlade i Kalle's mage.

Plötsligt blev det svart runtomkring släden. Var var han? tänkte Kalle och hörde plötsligt något framför sig...

Lucka 3

Det var ju... en karta över Kyrkoboda... kryssat av i skogen rätt bakom huset Kalle bodde med sin familj! Ännu en gång läste han igenom brevet och kom till: jag väntar i "Slottet i stenen". Vad menades med det? En hemlig ingång? Som orienterare kände han till den skogen bakom huset in och ut, men aldrig hade han tänkt att det kunde finnas hemliga gångar där.

För 3 år sedan hade Rimfrost dykt upp från en hemlig källargång, Hector hade funnit en nyckel och hittat den hemliga källartrappan utfrån ramsan. Javisstja, det var med en ramsa i brevet med ledtrådar tänkte Kalle och drog fram det tredje pappret.

"Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel."

Vers nummer tre i julsången 'Gläns över sjö och strand' mumlade Kalle för sig själv. Hm.. Det verkar som han skulle vara tvungen att gå genom prövningar för att hjälpa Jultomten även denna gång.

Ännu en gång lyste rummet upp av ett starkt vitt sken genom fönstret, och han hörde någon säga med hög klar röst: 'Vad väntar du på? Vi måste skynda oss!!'
Kalle tittade förundrat upp och fick se...

Lucka 2

Kalle blev stående med uppspärrade ögon med brevet i sina händer. Det var något bekant, välkänt med bokstäverna som spretade mot honom på kuvertet. Han läste igen och igen: Endast till Kalle Blom!

Var det ett uppdrag? Sänt till bara honom eller drömde han bara? Det måste han göra, detta var för märkligt. I nästa sekund for en kall vind med några snöflingor över hans ansikte och rufsade till hans hår. Kalle rös till av kylan där han stod och stängde fönstret. Det var ingen dröm! Han var nu helt klarvaken och kände brevet bränna mellan sina fingrar.

Försiktigt vände Kalle kuvertet och fick syn på en röd tjock stämpel som man brukar ha på julklappar. Sakta startade han sprätta upp kuvertet. Inuti låg ett brev, en ramsa och en karta.
De spretande bokstäverna kom som mot honom och han startade läsa:

Kära Kalle,
vi behöver ännu en gång din hjälp. Vid alla pepparkakshjärtan och smällkarameller, Jultomten är i en stor fara. Ingen tid måste förloras! Följ ledtrådarna och kartan, jag väntar dig denna gång i 'Slottet i stenen'.
Marsipangrisar och knäck karameller - SKYNDA DIG!
Rimfrost

Kalle blev stående med en liten halvöppen mun, det hade gått 3 år sedan sist. Förra gången han varit med på ett uppdrag var när han befunnit sig på samma tåg som hans Pappa's barndomskamrat Hector Kingstam, äventyraren. Nu var han själv, eller med Rimfrost hjälp så kunde vad som helst hända...

Han vecklade ut kartan och ännu en gång spärrades hans ögon upp. Men... det var ju...

Lucka 1

Fortfarande var det tidigt, alla i huset verkar sova tänkte Kalle medan han låg klarvaken i sin säng. Konstigt att man alltid vaknade så tidigt på lördagar, kanske för att det är så tyst i huset funderade han vidare på.

Plötsligt lyste rummet upp av några klara ljusstrålar ifrån fönstret. Kalle satte sig raskt och förvånat upp i sängen. Hans fönster låg vänt mot skogen, vad var det som kunde lysa så klart därifrån? Ljuset försvann lika fort som det kom så Kalle var tvungen tända sänglampan för att se. Rummet var mörkt igen, men han hörde ett ljud han inte kunde komma på vad det var. Det kom från utanför fönstret.

'Hm'.. sa Kalle högt för sig själv. 'Det var då märkligt!' Han hann nästan inte säga det innan ljusskenet kom in igenom fönstret igen. Det var starkt, klart och var en blandning av gulvitt ljus. Lika fort försvann det igen. Kalle hoppade ur sängen och sprang till fönstret och tittade ut. En ljusglimt försvann in mellan två trädstammar och in i den mörka skogen.

När hans ögon vant sig vid mörkret fick han se att ett brev satt inkilat mellan fönsterrutorna. Det var det han måste ha hört, den lilla skrapningen då någon kilade in brevet. Men konstigt att det inte syntes några fotspår tänkte han och öppnade försiktigt fönstret på glänt. Den kyliga luften virvlade in och han tog tag i kuvertet med darrande fingrar. Det stod med spretiga bokstäver: Endast till Kalle Blom....