Lucka 3:
... en ängel... En stor vacker ängel som påminde om klistermärket på brevet, på bokmärkes-änglar och den ängel som varit med henne när hon flög tänkte Mathilda förvirrat.
Jag måste ju fortfarande sova och drömma detta för det kan ju inte vara sant! tänkte hon vidare och vände sig om i sängen så ansiktet kom in mot väggen. Men ljusskenet var kvar och hon vände sig med ansiktet tillbaka ut i rummet.
Hon vågade titta lite försiktigt på ängeln som sakta kom emot henne. Ljusskenet blev lite svagare men fortfarande var det som et skimmer av ljus runt ängeln.
- Var inte rädd, sa nu ängeln milt, jag önskar inte skrämma dig. Denna gång ville jag du skulle vara vaken när jag besökte dig så vi kan styra upp det som skett, den tystnade lite innan den fortsatte:
- Jag är Lilla Månestråle som skrev brevet så du visste om att jag skulle komma, din skyddsängel och har vakat över dig sedan du fötts. Nu var tiden att du skulle få träffa mig och jag behöver din hjälp till ett stort uppdrag, fortsatte den vidare.
Mathilda gnuggade sig igen i ögonen, men hon var klarvaken och detta var ingen dröm. Det var lika verkligt som allt annat. Fast det hade ju känts verkligt när hon flög också och det var ju en dröm. Ja så måste det vara, en sådan där verklig dröm tänkte hon och nöp sig själv i armen för att vakna.
- Aj! sa hon högt eftersom det gjorde ont att nypa sig. Hon var trots allt klarvaken konstaterade hon.
Ett knackande på rutan gjorde att Mathilda tittade dit och spärrade upp sina ögon när hon fick se...
Hon vågade titta lite försiktigt på ängeln som sakta kom emot henne. Ljusskenet blev lite svagare men fortfarande var det som et skimmer av ljus runt ängeln.
- Var inte rädd, sa nu ängeln milt, jag önskar inte skrämma dig. Denna gång ville jag du skulle vara vaken när jag besökte dig så vi kan styra upp det som skett, den tystnade lite innan den fortsatte:
- Jag är Lilla Månestråle som skrev brevet så du visste om att jag skulle komma, din skyddsängel och har vakat över dig sedan du fötts. Nu var tiden att du skulle få träffa mig och jag behöver din hjälp till ett stort uppdrag, fortsatte den vidare.
Mathilda gnuggade sig igen i ögonen, men hon var klarvaken och detta var ingen dröm. Det var lika verkligt som allt annat. Fast det hade ju känts verkligt när hon flög också och det var ju en dröm. Ja så måste det vara, en sådan där verklig dröm tänkte hon och nöp sig själv i armen för att vakna.
- Aj! sa hon högt eftersom det gjorde ont att nypa sig. Hon var trots allt klarvaken konstaterade hon.
Ett knackande på rutan gjorde att Mathilda tittade dit och spärrade upp sina ögon när hon fick se...
No comments:
Post a Comment