Julsagan 2013. 11: Prinsessan Tiara räddar julen

Illustratratör: Kari Elisabeth Dahl

När dom närmades sig berget fick dom se en stor sten ligga mitt i vägen, men även en väldigt speciell filt som låg lite över den stora stenen.

Dom stannade och tittade närmare på filten och Prins Andreas sa att det såg ut som en brandfilt. ”Men varför ligger den här?” tänkte han så att dom andra kunde höra det.

”Det kan vara ännu en ledtråd,” sa Prinsessan Tiara. ”Eftersom den dumma Draken Ponko är en eldsprutande drake så är det bäst jag tar med mig den för att ha som skydd.”

Hon böjde sig ned över stenen från hästryggen och tog upp filten när dom passerade och återigen ökades farten. I en glänta i skogen kunde man se att dom kommit ganska högt upp med fin utsikt över ön, och framför dom närmade sig nu berget på ena sidan och vulkanen på den andra.

Renarna Sally och Mally startade flyga upp mot himlen för att hålla utkik och rapportera vad dom såg. Precis som Hästen Elden bett dom om. Det var en solig klar dag så dom kunde se långt framför sig och bra där dom flög.

”Vi kan se dem dumma Draken Ponko vakta dörren”, sa Renen Sally via sina tankar. ”Vad ska vi göra nu?”

Hästen Elden stannade och darrade av rädsla eftersom han mindes när Draken fångat honom som fölunge, men han lyckades rymma. Prinsessan Tiara hoppade av hans rygg, klappade honom lugnande och sa:

”Vi är så nära nu att jag går sista biten. Renarna får avleda den dumma draken Ponko eftersom dom flyger. Prins Andreas och du får ta er tillbaka hem, söka upp Enhörningen  Regnbåge och be honom flyga fortast möjligt hit.”

Prins Andreas startade att protestera, han ville inte lämna sin syster nu. Men Prinsessan Tiara förklarade att hon skulle behöva honom även senare och detta var viktigt att Enhörningen kom fort eftersom han flög.

”Är det något kommer ju bara en av renarna flygande och hämtar dig,” sa hon lugnande och Prins Andreas höll med henne.

Prinsessan Tiara tog emot julklappssäcken och la den över ena axeln. Eftersom sakerna var som borttrollade verkade den tom och var lätt att bära.

Hon tog även emot brandfilten och svepte in sig i den när hon hörde...