Julsagan 2013. 14: Prinsessan Tiara räddar julen

Illustratör: Kari Elisabeth Dahl

Prinsessan Tiara ryckte till när hon fick se sin egen skugga dansa mot bergsväggen. Det blev som en skugga snett bakom henne på grund av ljuslyktan tänkte hon.

Där kom det där hemska vrålet igen som gjorde att hon fick kalla kårar på ryggen, men hon förstod inte vart det kom ifrån?

Änglasången fortsatte och gjorde att hon kände sig lugn trots allt och Ärkeängeln Isis kom och tog hennes hand.

”Det är bara Stenmonstret Klopi som vet att du kommit dig in i de hemliga gångarna. Han känner berget inifrån och ut och står nu utanför och ropar in genom en luftgång och provar skrämma dig så du öppnar dörren så han får tag på nyckeln,” förklarade Ärkeängeln Isis lugnande.

Prinsessan Tiara kände nu hur hon skakade av rädsla men fick mod och petade på det stora X-et på det hemliga brevet för att få fram kartan.

Det gamla pappret framför henne startade vibrera lätt och sakta startades en karta bli tydligare och tydligare framför Prinsessan Tiara. Den visade som många gångar, hålrum, grottor, gruvor och några tecken hon inte förstod något av.

”Men hur skall vi hitta Jultomten när det är så många gångar och rum att söka genom?” sa Prinsessan Tiara och kände sig hjälplös.

Det hördes ett ljud längre upp på pappret och till sin förvåning såg Prinsessan Tiara att det var Nyckelpigan Flygis som landat på brevet. Hon promenerade sakta fram över brevet och nu kunde Prinsessan Tiara se att hon gick över nya textrader och startade läsa:

”Var hälsad du utvalda Prinsessa i framtiden! Vägen blir till när man går den och genom att lita på dig själv hitttar du alltid fram. Du måste lita på att det du känner är det riktiga valet och följa din magkänsla, den vägleder dig. Nu skall du bara ta ledningen så bara vet du vad nästa steg är. Ljudet av en pingla visar även att du närmar dig målet.”

Stenmonstret Klopi hade tystnat, det hade även änglasången gjort och Prinsessan Tiara trodde att hon var själv. Ärkeängel Isis tänkte hon och fick se att hon ännu var där och det gjorde henne trygg.

”Jag har ingen tid att förlora, nu går vi!” sa Prinsessan nu högt och modigt och hon bara visste vart hon skulle gå och satte kursen rätt fram i gången. Ärkeängeln följde med som på ett litet avstånd.

På avstånd hördes...